agnesdelin.blogg.se

Jag har 5 månader kvar i skolan. Ungefär. 

Alla dom valen som jag gjort tidigare är någonting jag får betala för nu, allting leder mig till nu. Till sista året och allting hänger på detta. 

Man har så höga krav på sig själv. Man måste hela tiden bli bätttre. Ingenting duger. 

Det vi gör just nu är att vi alla går i högvarv, vi saktar aldrig ner, vi hinner aldrig det. 

Men det är också nu vi ska avgöra vad vi vill göra efter, hur vi ska göra. 

Jag vill härifrån, det är det jag har ställt in mig på nu. 

Men med jobb och allting i skolan så hinner jag inte ens tänka ut en plan B. 

Vad gör jag om jag inte kommer in på den utbildningen som jag tänkt mig? 

Jag orkar inte stanna här. 

Allting är likadant. 

Allting har alltid varit likadant. 

Ingenting förändras, jag behöver förändring. 

Jag behöver andas ny luft, jag behöver se någonting nytt, jag behöver träffa människor som kommer att förändra min vardag. 

Jag vill träffa människor som får mig att se världen ur nya perspektiv. 

Men hur skulle det någonsin gå här? Hur skulle man någonsin kunna lära känna nya människor på nya sätt i staden där alla känner alla? Hur ska man kunna etablera sitt nya själv i en stad där det aldrig kommer att tillåtas? 

Alla människor förändras hela tiden, antingen förändras man i samklang med varandra eller så förändras man ifrån varandra. 

Men problemet är att alla ser förändringar som någonting smutsigt, som någonting fel. 

Förändringar uppskattas inte, dom accepteras inte, trots att kanske dessa förändringar är det absolut mest positiva som skulle kunna händapersonen i fråga. 

När människor säger att en person behöver förändras menar dom egentligen att personen behöver uppdatera sig själv, ta bort alla negativa sidor som inte passar och öka dom positiva sidorna i styrka. 

Människans egoism står bakom detta, man föraktar det som inte passar sig enligt sitt eget idealsjälv. 

Ibland funderar jag på om empatin har dött. 

Vi ser inte längre människor som människor, vi ser dom som maskiner. 

Maskiner som ska rätta sig efter samhällets ideal och normer bara för att någonting annat inte passar sig. 

Men så har vi även dom som har gjort det till ett ideal att man ska bryta varenda norm bara för att demonstrera, allting ska göras tvärtom mot för vad som tidigare ansetts som normalt bara för att man kan. 

Det dessa människor inte förstår är att dom skapat nya normer, extremisterna föraktar det "normala" och alla människor som lever efter det utan att tänka på att dom genom detta säger emot sig själva. Inte ens enligt dom "normbrytande" är det okej att bara var sig själv. 

En del kallar sig själva humanister men tror enbart på en del av mänskligheten, 

Vissa kallar sig själv feminister men jobbar för att kvinnan ska bli det överlägsna könet,

människor kallar sig för troende men föraktar folk med annorlunda ideal, 

Jag tror att mänskligheten har tappat bort sig själv. 

Jag tror också att den kan kunna räddas, men vi ges aldrig tiden. 

All denna forskning om människans psyke och ändå tycks folk må sämre än någonsin. 

Vi måste se oss alla som en enda människa, som en enda mänsklighet och laga den. 

Men för det behövs tid, tid vi inte har. 

Jag går sista året på gymnasiet, på ett sätt har jag hela livet framför mig men som jag ser det så har Agda 75 mer frihet att se fram emot än vad jag kommer att ha på många år. 

Vi kommer alltid att vara bundna till någonting, vi kommer alltid att vara bundna till en massa beslut. 

Vi får ju inte misslyckas, sådant finns det inte tid för i ett ohumant samhälle.