agnesdelin.blogg.se

Det här skulle vara mitt avslut, 

det här skulle vara mitt slag i din mage. 

Det var meningen att detta skulle få dig att äntligen förstå, 

det var meningen att detta skulle vara min tid att glänsa. 

Jag skulle få gå vidare, 

jag skulle få visa dig att jag menar det jag sagt. 

Du förstår ju inte, 

jag tror inte att du någonsin kommer göra det heller. 

Du river upp så mycket inom mig, 

såren får aldrig tid att läka. 

Jag vill att dom ska få göra det en gång för alla, 

jag vill känna mig likgiltig inför dig. 

Varför? 

För att det är det värsta man kan känna inför någon, ingenting. 

Jag vill att du ska vara ingenting. 

Jag vill inte älska dig men jag vill absolut inte hata dig. 

Jag vill känna ingenting. 

Det var meningen att du skulle så mycket, 

men du gjorde inget utav det. 

Det kan inte vara mitt fel. 

Allt du gjort mot mig kan inte vara mitt fel. 

Så många tårar har runnit på grund av dig. 

Jag vill inte gråta mer, jag vill aldrig gråta igen. 

Jag gråter bara ensam och det skyller jag på dig. 

Du har gjort så mycket men jag vill inte tänka mer på det. 

Jag vill gå vidare. 

Men du är för stolt för det, för egoistisk för det och jag hatar dig för det. 

Hatar. 

Men snart är du ingenting, ingenting alls.

 

Jag fyller alltså 18 år om endast 26 dagar nu. Tiden går så fort och det känns som att jag var 15 år igår. Jag vet inte ens vad jag har gjort av dem åren som varit emellan, ingenting jag gjort har varit utav värde. Jag har inte förändrat världen, jag har inte älskat, jag har inte gjort något värt att minnas. Det är 3 år av mitt liv som bara är borta och nu ska jag bli vuxen. Jag vill inte, kan inte hantera att jag endast har ett år kvar i skolan och sedan är det meningen att jag ska göra något av mitt liv. Om 10 år måste jag vara klar eftersom att jag då inte längre är ung. Jag vet att jag bara är 18 år, att min ungdom precis börjat men det känns som att den redan rinner ut i sanden, som att den försvinner ifrån mig. Tänk om jag en dag vaknar och inser att jag inte har gjort någonting av det jag ville. Tänk om jag vaknar när jag är 30 år och inser att jag fortfarande är kvar i Örebro, att jag fortfarande inte börjat plugga, att jag fortfarande inte har varit någonstans, att jag fortfarande är singel.. Eller ännu värre, att jag vaknar och inser att jag varit tillsammans med samma snubbe i flera år och det bara har hållt mig tillbaka. Vi kanske bor i en liten sketen lägenhet, går till något sketet jävla jobb varje dag och gör abslout ingenting. Vad är ens meningen med livet? Vad är det meningen att jag ska uträtta? Är det så att vi egentligen bara är djur, meningen med livet är att knulla för att föra människosläktet vidare och sen blir vi gamla och sjuka innan vi dör och sen finns vi inte längre? Vi kanske bara har krånglat till det, egentligen kanske det är så enkelt. Plugga, jobba, äta, sova, knulla, dö.